Acis & Galatea, Genève, 2023
Charles Sigel på Forum Opera skriver:
”Det är den svenske basen Staffan Liljas, imponerande med virtuos grovhet, som trots detta är fullt förmögen att beröra med ömhet i ”and my love” och avbildar en mörk kärlek som är kall och våldsam. Vi skulle kunna önska en mörkare timbre, men han kompenserar detta med en bitande artikulation och genom att konkurrera i precision med violin- och traverssolisterna.”
Emmanuel Andrieu på ClassiqueNews skriver:
”Den svenske basen Staffan Liljas Polyphemus låter sig inte överträffas med sin välljudande röst och starka dramatiska närvaro. Han uttrycker sig med stil och känsla, utan att någonsin vråla, i denna roll som ”bad guy”.”
Elodie Martinez på Opera Online skriver:
”Den senare spelas av svensken Staffan Liljas, som tolkar Polyphemus vrede och bitterhet, utan att överge den svikne älskaren. På detta sätt presenterar han sin vackra aria ”O ruddier than the Cherry”, föregången av ett rörande ”…and my Love”.”
Alain Cochard på Concert Classic skriver:
Det finns inget överspelat i svensken Staffan Liljas tolkning av Polyphemus, men en täthet i vokalmaterialet och en exakthet i uttrycket som, förstärkt av hans effektiva dramatiska tolkning, ger rollen all dess tyngd.
Aida, Wermland Opera, 2023
Sören Tranberg på Tidskriften OPERA skriver:
Staffan Liljas, som kungen av Egypten, imponerade med stor pondus genom sin sonora och djupa bas.
Bacho Continuo, Musikaliska, 2023
Claes Wahlin på Aftonbladet skriver i ”Glad apokalyps önskas Musikaliska och Operan”:
”’Ich habe genug’ – jag har fått nog – lyder inledningen till en av Bachs mest berömda kantater, BMW 82. Denna var den tredje och avslutade kantaten på Musikaliska i går, dagen för tidig musik, som sedan ett decennium uppmärksammas den 21 mars världen över. Staffan Liljas milda basstämma med sju musiker gjorde ett fint framträdande under vad som sedan i höstas är Nationalscenen för tidig musik.”
”Vackert slingrade sig Staffan Liljas bas runt instrumentalisternas kontrapunkt, Kerstin Frödins barockoboe, Mime Brinkmans barockcello.”
Juloratoriet, Norrlandsoperan, 2022
Bengt Hultman på Västerbottens-Kuriren skriver i ”Högt laddad julstämning på Norrlandsoperan”:
”Det är verkligen med pondus Staffan Liljas kraftfulla och bäriga basstämma får ljuda. Jag nämnde tidigare duetten mellan sopran och bas och här får man en fullödig tolkning av texten trösterika innehåll.”
Acis and Galatea, Maison de la Radio et de la Musique, 2022
Emmanuel Deroeux på Olyrix skriver:
”Medan Galatea och Acis fröjdas i glad och dansant duett, träder den fruktansvärda cyklopen Polyphemus redan fram ur sin grotta. Den svenske basen Staffan Liljas verkar njuta storligen av att spela denne älskande och svartsjuke skurk, både ”sceniskt” och vokalt. Han lånar honom sin mörka röst, avsiktligt eldfängd och till och med finesslös. Hans diktion fascinerar lika mycket som kontrasten med flöjtackompanjemanget (och förstärker de kontrasterande passionerna i detta opus när han sjunger ”Torture! fury! rage! despair!” där vredesmod förenas med sötma).”
Bertrand Bolognesi på Anaclase skriver:
”Och vidare Staffan Liljas, en mefistofelisk bas som omväxlande uppvisar Polyphemus känslostormar och hans vrede och trots med hjälp av ytterst välkomna rullade R. Han sjunger med häpnadsväckande ledighet vilket gagnar såväl O ruddier than the cherry som Cease to beauty to be suing magnifikt, tack vare en idealisk palett av uttryck.”
Michel Jakubowicz på ON mag skriver:
”Vad gäller resten av sångarna, så spänner det från tenoren Mark Milhofer (Acis) till den excellente basen Staffan Liljas som vildsint förkroppsligar den infernaliske Polyphemus.”
Philippe Ramin på Bachtrack skriver:
”Slutligen, skickligt kombinerande obändighet med precision i detaljerna i rollen som Polyphemus, har basen Staffan Liljas den erfoderliga vigheten för den välkända ”O ruddier than the cherry” och den vilda auktoriteten för trion ”Torture, fury”, till vilken Alarcón åter applicerar ett riskabelt med högst effektivt rubato.”
Patrice Gay på Premiereloge Opera skriver:
”[…] den svenska basen Staffan Liljas Polyphemus kommer ut från sin grotta omgiven av rök. Detta följs av ett storartat recitativ fyllt av vrede, preludium till en färgrik aria (”O ruddier than the Cherry!”), där piccolons toner agerar diskret förlöjligande: cyklopens eldfängda deklarationer är inte långt ifrån att få publiken att le.”
Baroque BASS, 2022
Martin Nyström på Dagens Nyheter skriver i ”Staffan Liljas basstämma klingar väl och vigt”
”Det är en ambivalent kontrastrikedom som kommer väl till uttryck på Staffan Liljas debutalbum där han med sin ytterst färgrika, välklingande och viga basstämma tolkar italienska motetter och engelska anthems från 1600-talet. Allt till ett förnämligt ackompanjemang av organisten Peter Lönnerberg, theorbisten Jonas Nordberg och cellisten Mime Brinkmann, som får sitt instrument att träda fram som skivans andra basröst.”
Jan Jacoby på Custos skriver:
”[…] en osedvanlig och just i denna repertoar särskilt välplacerad basröst. Den är kraftfull men ändå slank, påfallande smidig och rörlig, instrumental i sin linjeklarhet, men textvänlig i sin klang, och omfånget räcker obesvärat från svarta källartoner till en avslappnad höjd.”
”Staffan Liljas hanterar överallt sitt ovanliga instrument med ett tekniskt överskott som omfattar graciöst nyanserad dynamik såväl som distinkta och spänstiga koloraturer. Hans presentation har en njutbar konstnärlig närvaro med uttrycksfulla klangskiftningar och inte minst en stilsäker känsla för den sömlösa förbindelsen mellan allvarligt inträngande deklamation och flytande koloratur som kanske allra finast kommer till användning hos fadersgestalten Claudio Monteverdi med Ab æterno ordinata sum från 1640 och ett posthumt utgivet Laudate Dominum.”
Detmar Huchting på Klassik Heute skriver:
”Staffan Liljas framför vokalverken med en extraordinär och medvetet använd skönhet i sin basstämma och med en subtil gestaltning av de betydelsemättade texterna.”
”För alla älskare av barockmusik från 1600-talet borde denna utmärkta cd bli ytterligare en pusselbit, som ger samlingen ytterligare glans.”
Joakim Olsson Kruse på Kyrkomusikernas Tidning skriver:
”Basen Staffan Liljas släpper här sin första solo-cd och har satt samman ett flödande program som elegant visar både hans rösts hela färgpalett och introducerar oss i basens möjligheter till både virtuos och innerlig solosång hos generationerna före Bach och Händel.”
”Allt är ytterst njutbart, men höjdpunkterna är kanske de avslutande engelska anthemsen av Purcell, Blow och Turner. Får man känslan att Staffan Liljas här är mest ”på hemmaplan”? Kan man skönja ytterligare dimensioner av lyster i klangen och en än större variation i interpretation och dynamik? I några av de engelska verken får han sällskap av en välklingande vokalensemble, som än mer förhöjer det allmänna intrycket. Grattis till en elegant och smakfull solodebut!”
Bengt Forsberg på Musikrevyn i P2 säger:
”Ruskigt bra musiker, musiken är från början till slut underbar. Mycket sympatisk approach. Jag tycker hemskt mycket om denna platta!”
Djur som hatar människor, Uppsala Stadsteater, 2021
Lars Ring på Svenska Dagbladet skriver i ”Rara djur sjunger på sista versen i dystopi”
”Superkvantdatorn, roligt tolkad av bassångaren Staffan Liljas, har en intelligens som till sist övertrumfar människan.”
Niklas Wahllöf på Dagens Nyheter skriver i ”I rymden kan alla höra djuren käbbla och sjunga”
”Allt sitter ihop på ett imponerande vis. Det är verkligen den glad-dystopi som stycket också kallats.”
”Samtliga spelar, och sjunger, formidabelt. Det gör orkestern också, minst sagt.”
Susanne Sigroth-Lambe på Uppsala Nya Tidning skriver i ”Dystopisk fabel bärs på musikaliska vingar”
”Föreställningen är en musikalisk fest. Alla repliker sjungs som i en opera med inslag av populärmusik till komp från musiker i orkesterdiket.”
”Föreställningen har mycket svart humor men den bittra undertexten framträder allt klarare, att människan är både sin egen och andra arters värsta fiende.”
Hela Historien, Confidencen, 2021
Erik Graune på Tidskriften OPERA skriver i ”Hela Historien – Den Andra Operan på Confidencen”
”År 1715 skriver Maria Margherita Grimani, verksam vid hovet i Wien, ett oratorium med Salomemotiv, som bär den rättframt brutala titeln La decollazione di San Giovanni Battista (Halshuggningen av Johannes Döparen). Här finns till exempel en verkningsfull duett mellan Salome och Herodes, virtuost framförd av sopranen Annastina Malm och basen Staffan Liljas.”
Acis & Galatea, Confidencen, 2019
Bo Löfvendahl på Svenska Dagbladet skriver i ”Två timmar ren fröjd – håller högsta klass”
”Det här är en föreställning som håller högsta musikaliska klass – två timmar av ren fröjd. Allt styrs med energiskt driv och lätt attack av Olof Boman, som under namnet Confidencen Opera & Music Festival Orchestra har samlat ett dussin av Sveriges bästa barockmusiker.”
”Med fina fraseringar håller Staffan Liljas ihop de tvära tonsprången hos sin Polyfemos och ger den ondskefulle skurken mänskliga kvaliteter.”
Loretto Villalobos på Expressen skriver i ”Resan värd besväret när Confidencen gör Händel”
”För om man sätter rokokomaskineriets vackra kulissbyten till sidan, och bortser från den fantasifulla kostymerna så blir denna föreställning i slutändan en sång- och musikfest hela vägen ut – inte minst tack vare den välbalanserade pregnans med vilken Olof Boman leder Confidencens festivalorkester.”
”Staffan Liljas som Polyphemus är den ende som uppbådar något slags spel, men om det hade velat urarta till ondskefull flambojans så slår det rätt ut tack vare hans pondus.”
Bodil Hasselgren på Tidskriften Opera skriver i nummer 4 2019
”Här har regissören Tine Topsøe tagit fasta på det historiska scenrummet och de fint målade kulisserna för att lyfta fram det pastorala i Händels verk.”
Olof Boman för med säker hand Confidencens barockorkester, som låter både luftigt och tyngdlöst, passande för verket.”
”Polyphemus – i Topsøes regi en utstött figur som vänder sin sorg till aggressiv elakhet – görs stabilt och inlevelsefullt av Staffan Liljas, som har mest scennärvaro av alla.”
Björn Gustavsson på Dalarnas Tidningar skriver i ”Sval regi och klarhet – Händel i två premiärer”
”Det är en iscensättning av det sällsynta slag där allting stämmer och där man märker hur alla både på scenen och i orkestern drivs av ett slags kollektiv inspiration. Den cirka två timmar långa föreställningen är helt enkelt drabbande bra: en skimrande akvarell fylld av klarhet, precision och lyster.”
”Den svartsjuke Polyphemus (bassångaren Staffan Liljas här bättre än någonsin) blir en Scarpia-aktig mörkrets furste och dödar sin rival.”
Henry Larsson på Capriccio skriver i ”Färgstark Händel på nystartade Confidencen Opera & Music Festival”
”Den fina basen Staffan Liljas ger flåbusen Polyphemus drag av ryslighet – ett monster i sagan – och rasar virtuost ut sin kärleksfrustration i arian I rage – I melt – I burn!”
Vampyren, Läckö Slott, 2018
Niklas Smith i Seen and Heard International skriver i “En gastkramande kväll med Vampyren på Läckö”
”Staffan Liljas spelade Malwina’s far Davenaut, som först verkar faderlig om fåfäng, men förvandlas till en gammeldags patriark när Malwina förkastar hans plan att gifta bort henne med earlen av Marsden (Ruthven förklädd) före midnatt och har fräckheten att tillkännage att hon älskar Aubry, en ung adelsman med lite pengar och status. Herr Liljas klangfulla bas fyllde rollen både som välkomnande värd och som rasande familjeöverhuvud.”
Bo Löfvendahl i Svenska Dagbladet skriver i “200 år gammal vampyr återuppstår – full av liv”
“Det är svårt att tänka sig en mer idealisk spelplats för en spökhistoria än borggården på Läckö slott, som tronar längst uppe på en blåsig klippa över Vänern. När skymningen faller kryper den spöklika stämningen allt närmare: denna kväll förstärkt av väsande, svarta skuggor samt en vampyr med långa, spetsiga naglar som törstigt slickar sig om munnen.”
“Staffan Liljas [gör] en välljudande papparoll”
Vivier’s Journal, Konserthuset i Stockholm, 2018
Camilla Lundberg i Dagens Nyheter skriver i ”Full pott. Underbart dynamiskt när Claude Vivier till slut når Sverige”
”Med resor till Bali och Iran, med läsning av Bibeln, Pinocchio och Lewis Carrol tonsatte Vivier en ömsom extatisk, ömsom drastisk dagbok till det stora körverket ”Journal” 1977. Fyra sångsolister och slagverk frammanar något av en liturgisk ritual; genomsyrad av asiatiskt anstruken andlighet men också punkterad av dårpipperier från Alice i Spegellandet.
Mot Reine Brynolfssons underbart dynamiska bruksanvisningar står Eric Ericsons Kammarkör med en ljuvlig renhet i klangen, toppad av de fyra stjärnsolisterna – alldeles stjärnklara i den extatiska finalens åkallan efter en hinsides kosmisk kärlek.”
Erik Wallrup i Svenska Dagbladet skriver i ”Mördad tonsättare återupplivas med skörhet”
”Strålande – särskilt som de stora greppen om den nya musiken sällan tas utanför festivalernas hägn.”
”Solistkvartetten var utmärkt”
Madame Butterfly, Skånska Operan, 2017
Kjell A Johansson i Kristianstadsbladet skriver i ”Hellyckad Puccini i Bäckaskog”:
”Som förmedlande länk mellan paret fungerar Staffan Liljas som den amerikanske konsuln i Nagasaki. Solisterna textar över lag bra, men Staffan Liljas gör det så att man inte missar en konsonant.”
”Av alla uppsättningar som jag upplevt med Skånska Operan, och de är många, är nog den här ’Madame Butterfly’ den som gjort starkast intryck på mig”
Lars-Erik Larsson i Skånska Dagbladet skriver i ”En Butterfly med många kvaliteter”
”Som åskådare lever man sig in i deras känslor och engageras i handlingen. Det är fint skådepeleri och genomtänkt regi.”
Ligetiland, Folkoperan, 2016
Bo Löfvendahl i Svenska Dagbladet skriver i ”Lyckat när Folkoperan leker i Ligetis Land”
”’Aventure’ för tre röster blir en hel liten opera, där Alexandra Büchel får sällskap av Staffan Liljas och Maria Sanner. Tillbakalutade i solstolar spelar de upp en hel film av reaktioner, levande och mycket skickligt.”